När livet kommer emellan

Så nu var jag här igen. Det är liksom enbart slumpen som gör att jag hamnar här. Sen jag ska skaffade instagram, vilket är rätt (!) längesen, så har jag inte riktigt samma användning av bloggen. Det mesta hamnar ju på instagram istället. Det är mer när jag vill skriva av mig som jag hamnar här. 

Nu har jag precis börjat jobba. Eller precis och precis, jag har jobbat i tre veckor. Det känns ändå som att jag precis börjat och det har varit tre väldigt ansträngande veckor. Det har varit hejdlöst mycket att ta in på jobbet (för övrigt faller hälften av det ur genom andra örat så fort man hört det bara för att det är fullt där inne) samtidigt som min gamlafarmor har varit påväg över till andra sidan. Jag vet inte vad som händer för det har varit världens berg- och dalbana i hennes mående vilket gör att man inte har en aning från en dag till en annan, knappt från en timma till en annan. Idag var jag hos henne i sex timmar och då både åt hon för första gången på lite över två veckor och sen var hon jättebekymrad.  Det är så hemskt jobbigt att sitta där och inte veta varken vad hon vill eller vad hon förstår. Det är hjärtskärande att se henne ligga där, liten som en fågelunge, och inte kunna röra sig eller göra sig förstådd. Jag vet att jag inte kan göra annat än att vara där för henne men jag förstår verkligen inte meningen med att livet ska behöva sluta på det viset. 

 Jag hoppas att hon kan släppa taget snart så hon kan få lite lugn och ro.

 Sollan, den sötaste 91-åringen i världen.

Hursomhelst, vila får man göra en annan gång, när inte livet kommer emellan. 

Hittat vid vägkanten

Resultatet

I måndags kom det, resultatet som kändes som att vi fick vänta på i hundra år. Examensarbetet var godkänt och jag, som minst sagt avskyr att tala inför grupp, fick väl godkänt på opponeringen. Hur gick det till liksom? 

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om hur det gick till mer än att jag är helt överlycklig över resultatet. Jag var nästan helt hundra på att examensarbetet skulle vara underkänt eller att vi skulle få fixa småsaker och vi behöver inte det. Det är fantastiskt! Som grädden på moset i har jag dessutom fått ett vik. under hösten som fritidspedagog, vilket också känns så himla skönt. Jag ska visserligen fokusera på att betala av saker, som datorn och alla böcker som behövdes till skolan, men jag ska nog kunna hitta på lite roligt också :) 

SOMMAR - KVÄLL - SOL

När man bygger koja...

 för en febrig lillebror och katten intar kuddarna omedelbart...

HÅKAN, ULLEVI, 2014

Att Håkan Hellström skulle stå på Ullevi och spela trodde vi inte för 14 år sedan när vi strax innan alla andra hörde hans ep Känn ingen sorg för första gången. Än  mindre att det skulle vara fullsatt, med 69 349 personer och då också vara Nordens största spelning någonsin. Att han skulle slå Madonna, Springsteen och Bowie.

Tre timmar kändes som alldeles för kort tid och jag har nog aldrig dansat, hoppat och sjungit så mycket i hela mitt liv. Så himla nära scenen hamnade vi och fick bevittna ytterligare en (om inte den absolut mest känsloladdade och givande) konsert utöver det vanliga. Herregud en sådan människa. Han är inte satt på jorden av misstag, han är här för att lära oss andra. Han har så mycket kärlek att ge att det räckte till Ullevi runt flera gånger om. 

Den som säger att han inte kan sjunga, den var inte på Ullevi. Och inte heller förstår den människan att musik handlar om att berätta och beröra. Och det mina vänner, det gör Håkan Hellström alldeles utomordentligt fint. 

Examensarbetetslättnad

Nu är examensarbetet inlämnat. Jag drar en suck av lättnad. 

Det tre veckor kvar innan vi vet om det är godkänt och först då, om den är godkänd,

 kan vi dra den riktiga sucken av lättnad. 

Men! Imorgon ska vi fira allt vad vi kan i Halmstad och sen ska vi fira vidare på fredag i Onsala.

Wiiiihooo!

Examensarbetesångest vol.2

6 April var senast jag bemödade mig med att gå in och skriva något här. Faktum är att jag har inget vettigt att skriva mer än precis det som jag skrev om senast, för ca 1,5 månader sedan, om examensarbetesångest. Det är precis lika mycket ångest som hela tiden. Jag kan inte fatta hur vi ska hinn klart och hur det ska gå att ihop tillräckligt. Hur vi ska klara av att få godkänt på alla delar, för det måste det ju vara annars blir hela examensarbetet underkänt. Sen är det ju så att man som både opponent och respondent under redovisningen måste klara det galant på egen hand, för annars kan det bli underkänt och då blir ju hela min del av arbetet underkänt. Jag får nästan ett nervöst sammanbrott. Jag förstår inte hur någonting ska gå ihop och så ska man samtidigt planera hur vi ska fira när vi är klara. Klara? Vi har ingen aning om vi är färdiga förrän tre veckor efter vår avslutning, när examensarbetets resultat kommer tillbaka. Så hur lugna kommer dom veckorna att vara? Typ inte alls.

Jobbigast i det hela är nog ändå att man ska vara aktivt arbetssökande och orka vara sådär himla käck i sina personliga brev som man faktiskt 90% av gångerna inte ens får svar på.

Ja, jag är ganska stressad och tycker mest att jag skulle behöva en paus.  Från hela livet tack. Gärna i ett varmt land, där jag kan få vara helt ifred och den enda aktiviteten jag ska ägna mig åt är sömn, mat, vandringar och meditation. 

Examensarbetesångest

Alltså, det där med att skriva examensarbete är rätt energikrävande. Eller fullkomligt utmattande. Jag känner mig lite som en urkramad trasa, med ångest och noll energi. 

Det känns som att man ger och ger och ger och ger men det blir aldrig något bra. Mest bara steg tillbaka hela tiden. Jag vet att det inte riktigt är så egentligen men jag kan inte förstå hur vi ska kunna få fram ett examensarbete. Vi kan ju inte ens få fram ett bra syfte och frågeställningar som det ser ut just nu. 

Nu ska jag inte bara gnälla, för när det sedan är klart skulle jag vilja kunna titta tillbaka på denna tiden och känna att det faktiskt var rätt roligt att skriva examensarbete, jag vill gärna att tiden ska ses som lite lustfylld. Så härifrån ska jag försöka mitt allra bästa att förhålla mig positiv, för visst är det så att syftet och frågeställningarna kommer att sitta som en smäck helt plötsligt, teorianknytningarna kommer vara självklara och datainsamlingen (när den väl är satt) kommer att vara friktionsfri. Det vet jag ju faktiskt :) Så, nu kör vi!

Våren är påväg