Funderingar

Jag funderade på bussen imorse över varför jag i princip alltid är besviken på någon.

Ska det vara så hela livet? Eller är det jag som har för stora förväntningar på andra?

Det kan handla om både små och stora saker, t.ex. om jag ringer någon som inte svarar så förväntar jag mig att denne ska ringa upp. Antagligen för att jag själv skulle göra det. Detta kan jag sedan gå och fundera över i en evighet och bli alldeles noijg och tro att något ä fel. Så en så liten sak blir ganska stor. Och tröttsam.

Jag förväntar mig att folk skall förstå och tänka som jag gör. Kanse ligger felet hos mig då?

Eller kanske är det 50/50.

Kanske ska jag helt enkelt sluta fundera så mycket och bara försöka vara?

Jag ska bara försöka sluta ha förväntningar på andra först.