När livet kommer emellan

Så nu var jag här igen. Det är liksom enbart slumpen som gör att jag hamnar här. Sen jag ska skaffade instagram, vilket är rätt (!) längesen, så har jag inte riktigt samma användning av bloggen. Det mesta hamnar ju på instagram istället. Det är mer när jag vill skriva av mig som jag hamnar här. 

Nu har jag precis börjat jobba. Eller precis och precis, jag har jobbat i tre veckor. Det känns ändå som att jag precis börjat och det har varit tre väldigt ansträngande veckor. Det har varit hejdlöst mycket att ta in på jobbet (för övrigt faller hälften av det ur genom andra örat så fort man hört det bara för att det är fullt där inne) samtidigt som min gamlafarmor har varit påväg över till andra sidan. Jag vet inte vad som händer för det har varit världens berg- och dalbana i hennes mående vilket gör att man inte har en aning från en dag till en annan, knappt från en timma till en annan. Idag var jag hos henne i sex timmar och då både åt hon för första gången på lite över två veckor och sen var hon jättebekymrad.  Det är så hemskt jobbigt att sitta där och inte veta varken vad hon vill eller vad hon förstår. Det är hjärtskärande att se henne ligga där, liten som en fågelunge, och inte kunna röra sig eller göra sig förstådd. Jag vet att jag inte kan göra annat än att vara där för henne men jag förstår verkligen inte meningen med att livet ska behöva sluta på det viset. 

 Jag hoppas att hon kan släppa taget snart så hon kan få lite lugn och ro.

 Sollan, den sötaste 91-åringen i världen.

Hursomhelst, vila får man göra en annan gång, när inte livet kommer emellan. 

Hittat vid vägkanten

Resultatet

I måndags kom det, resultatet som kändes som att vi fick vänta på i hundra år. Examensarbetet var godkänt och jag, som minst sagt avskyr att tala inför grupp, fick väl godkänt på opponeringen. Hur gick det till liksom? 

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om hur det gick till mer än att jag är helt överlycklig över resultatet. Jag var nästan helt hundra på att examensarbetet skulle vara underkänt eller att vi skulle få fixa småsaker och vi behöver inte det. Det är fantastiskt! Som grädden på moset i har jag dessutom fått ett vik. under hösten som fritidspedagog, vilket också känns så himla skönt. Jag ska visserligen fokusera på att betala av saker, som datorn och alla böcker som behövdes till skolan, men jag ska nog kunna hitta på lite roligt också :) 

SOMMAR - KVÄLL - SOL

När man bygger koja...

 för en febrig lillebror och katten intar kuddarna omedelbart...

HÅKAN, ULLEVI, 2014

Att Håkan Hellström skulle stå på Ullevi och spela trodde vi inte för 14 år sedan när vi strax innan alla andra hörde hans ep Känn ingen sorg för första gången. Än  mindre att det skulle vara fullsatt, med 69 349 personer och då också vara Nordens största spelning någonsin. Att han skulle slå Madonna, Springsteen och Bowie.

Tre timmar kändes som alldeles för kort tid och jag har nog aldrig dansat, hoppat och sjungit så mycket i hela mitt liv. Så himla nära scenen hamnade vi och fick bevittna ytterligare en (om inte den absolut mest känsloladdade och givande) konsert utöver det vanliga. Herregud en sådan människa. Han är inte satt på jorden av misstag, han är här för att lära oss andra. Han har så mycket kärlek att ge att det räckte till Ullevi runt flera gånger om. 

Den som säger att han inte kan sjunga, den var inte på Ullevi. Och inte heller förstår den människan att musik handlar om att berätta och beröra. Och det mina vänner, det gör Håkan Hellström alldeles utomordentligt fint. 

Examensarbetetslättnad

Nu är examensarbetet inlämnat. Jag drar en suck av lättnad. 

Det tre veckor kvar innan vi vet om det är godkänt och först då, om den är godkänd,

 kan vi dra den riktiga sucken av lättnad. 

Men! Imorgon ska vi fira allt vad vi kan i Halmstad och sen ska vi fira vidare på fredag i Onsala.

Wiiiihooo!

Examensarbetesångest vol.2

6 April var senast jag bemödade mig med att gå in och skriva något här. Faktum är att jag har inget vettigt att skriva mer än precis det som jag skrev om senast, för ca 1,5 månader sedan, om examensarbetesångest. Det är precis lika mycket ångest som hela tiden. Jag kan inte fatta hur vi ska hinn klart och hur det ska gå att ihop tillräckligt. Hur vi ska klara av att få godkänt på alla delar, för det måste det ju vara annars blir hela examensarbetet underkänt. Sen är det ju så att man som både opponent och respondent under redovisningen måste klara det galant på egen hand, för annars kan det bli underkänt och då blir ju hela min del av arbetet underkänt. Jag får nästan ett nervöst sammanbrott. Jag förstår inte hur någonting ska gå ihop och så ska man samtidigt planera hur vi ska fira när vi är klara. Klara? Vi har ingen aning om vi är färdiga förrän tre veckor efter vår avslutning, när examensarbetets resultat kommer tillbaka. Så hur lugna kommer dom veckorna att vara? Typ inte alls.

Jobbigast i det hela är nog ändå att man ska vara aktivt arbetssökande och orka vara sådär himla käck i sina personliga brev som man faktiskt 90% av gångerna inte ens får svar på.

Ja, jag är ganska stressad och tycker mest att jag skulle behöva en paus.  Från hela livet tack. Gärna i ett varmt land, där jag kan få vara helt ifred och den enda aktiviteten jag ska ägna mig åt är sömn, mat, vandringar och meditation. 

Examensarbetesångest

Alltså, det där med att skriva examensarbete är rätt energikrävande. Eller fullkomligt utmattande. Jag känner mig lite som en urkramad trasa, med ångest och noll energi. 

Det känns som att man ger och ger och ger och ger men det blir aldrig något bra. Mest bara steg tillbaka hela tiden. Jag vet att det inte riktigt är så egentligen men jag kan inte förstå hur vi ska kunna få fram ett examensarbete. Vi kan ju inte ens få fram ett bra syfte och frågeställningar som det ser ut just nu. 

Nu ska jag inte bara gnälla, för när det sedan är klart skulle jag vilja kunna titta tillbaka på denna tiden och känna att det faktiskt var rätt roligt att skriva examensarbete, jag vill gärna att tiden ska ses som lite lustfylld. Så härifrån ska jag försöka mitt allra bästa att förhålla mig positiv, för visst är det så att syftet och frågeställningarna kommer att sitta som en smäck helt plötsligt, teorianknytningarna kommer vara självklara och datainsamlingen (när den väl är satt) kommer att vara friktionsfri. Det vet jag ju faktiskt :) Så, nu kör vi!

Våren är påväg

Lycklig

Lycklig tjej som fick VG på tentan. Överlycklig faktiskt. Det var en sån tenta som kändes omöjlig och hopplös, helt helt säkert U tänkte jag. Som tur var så var känslan fel. Min magkänsla brukar vara väldigt bra men när det gäller tentor har jag uppenbarligen inte en aning. Det var ett välbehövligt betyg nu, när nästa tenta ska skrivas om en vecka och när c-uppsatsen är på gång. Sanslöst skönt att veta att denna tentan, som jag dessutom kommer ha nytta utav i c-uppsatsen, var godkänd. Skönt, minst sagt! 

Mönster med familjen

Glad gubbe

Man ska vara uppmärksam på de små detaljerna som gör var dag ännu lite finare. 

Busy days

Så var det dags igen för ett litet blogginlägg. Som vanligt har jag miljoner tankar som jag har svårt att sortera och faktiskt få fram någonting vettigt ur i text. Just nu är det väldigt mycket skola och läsande i den förberedande c-uppsatskursen, vilket känns både bra och dåligt, och av flera olika anledningar. 

Det är ju så att tiden går himla fort. Vilket kan kännas jobbigt när det finns så mycket att förbereda sig på. Samtidigt som det känns bra att det snart är dags att faktiskt producera något som vi väntat länge på att få göra. 

Det är både tråkigt att det går så fort för att tiden som student, med fantastiska klasskompisar, i Halmstad snart är över, medans det känns bra att det snart är klart så nya framtidsplaner kan smidas. Jag har (surprise, surprise) massor av tankar om vad jag vill göra. Om det inte bara vore den där lilla detaljen att allting kostar pengar så hade mina planer redan varit färdigsmidda. Jag vill iallafall fortsätta utbilda mig, med tyvärr inte csn-berättigat så jag får jobba lite först. 

Men, first things first, nu är det förberedning och lärande om kvalitativa studiemetoder som är fokus. Om 2,5 veckor går dessutom flyttlasset till Solkullagården. Jag trivs himla bra där men jag har ett visst motstånd, kanske är det faktum att jag är 25 år och utbildad hälsopedagog en bidragande faktor. Jag hoppas på att sommaren spenderas där och att jag sedan hittar ett toppenjobb och en toppenlägenhet som jag sedan kommer att trivas med superbra. 

Så, universum, nu vet ni vad jag vill ha. 

Tittar åter igen på En resa för livet på tv4. Så starkt att det knappt går att titta på. 

Som sagt, jag känner att jag vill vara där och hjälpa till men idag tänker jag också att jag hoppas att jag kommer att hitta en man som också anser att det är viktigt att hjälpa de barnen som är satta på denna jord och behöver kärlek och ett hem. Jag vill hemskt gärna ha egna biologiska barn men det känns inte rättvist att ignorera de stackars barnen som redan finns här, jag vill adoptera barn som behöver mig. 

Jag vill vara volontär och göra skillnad. Jag vill inte att någon ska behöva leva som de gör. Jag vill undervisa om sexualkunskap. Jag vill ha en förändring som gör att unga tjejer, eller till och med barn, inte behöver prostituera sig för att försörja sina familjer och sig själva. Jag vill hjälpa de stackars tjejerna att förstå att abort är okej. Jag vill att alla barn har rätt till en trygg, varm och kärleksfull uppväxt med rätt till skola och en framtid. 

Jag vill, jag vill och jag vill. Om inte ens 6 månader så är jag färdig med min utbildning. Vad jag ska göra då har jag ingen aning om i dagsläget men jag borde nog försöka åka iväg och göra skillnad någonstans. Har någon tips så mottages de med största tacksamhet. 

Sista terminen

Nu är den sista terminen av min utbildning igång. Vi har börjat att leta artiklar för en litteraturgranskning (Ja, precis lika tråkigt och "olätt" som det låter) och börjat planera festligheterna för de sista dagarna av skolan (Ja, lååångt i förväg). Vi är i alla fall igång och jag ska försöka ta alla utmaningar med en god och positiv attityd.  

Överhettad

Med min fullkomligt överhettade hjärna har jag idag tagit beslutet att inte läsa klart en av mina kurser som jag läst under hösten. Detta påverkar inte min examen mer än att jag får den något halvår senare än dom andra. Jag kommer att läsa någon annan kurs under hösten, när jag inte känner mig helt slutkörd. Skulle jag mot förmodan känna att jag klarar av att göra tentan till denna kursen när omtentamen kommer så skulle det vara jättebra men det är inte vad jag planerar nu. Alla jag har pratat med anser att hälsan går före en kurs. Jag har hela tiden känt att jag måste klara av det, att jag måste kunna prestera för annars räknas det hela som ett nederlag. Något som jag idag insett att det inte är, jag har faktiskt (förutsatt att jag klarar våren) genomfört hela min utbildning. Jag kommer att sakna 7,5 poäng, vilket verkligen inte är något i det stora hela.

Jag har fina vänner som sagt åt mig att jag hädanefter bara måste göra det som är bra för mig och det jag mår bra utav så efter bara ett par dagar i Halmstad men en vecka med yrsel som inte går över kommer jag åka hem till Onsala, igen(!), för att få ytterligare behandling och hoppas hoppas hoppas att jag blir av med skiten. Nu vill jag ha en nystart med alla underbara i Halmstad och bara njuta av den sista tiden här. Så därför bestämmer jag nu att jag är tillbaka i Halmstad på måndag, utan yrsel och med nya krafter. Så det så. 

En resa för livet

Jag tittar på en resa för livet på tv och åter igen drabbas jag av den där känslan av att det jag gör är fel. Jag vill vara där och hjälpa till. Jag vill inte att någon ska leva i sådan misär som jag just nu ser på tv. Jag lider med varenda en som visas på tv, varenda unge som bor i slummen, varenda unge utan föräldrar, varenda unge som blir utsatt för övergrepp, varenda unge som tvingas att arbeta, varenda unge utan kläder och mat. Jag vill göra skillnad för dom barnen. Det gör fysiskt ont i mig att det finns barn som lever under omständigheter som jag inte ens kan föreställa mig. 

 Det finns en kvinna som kommer från Kungsbacka som lämnade Sverige för att hyra ett hus för barn som bott i slummen i Uganda, för att ge dom ett hem och trygghet. Jag blir så inspirerad av andra, som oavsett att de själva behöver ge upp tryggheten, åker för att hjälpa barn som behöver hjälp. 

Jag vill uppmuntra alla att bli fadder. Till barnen i Uganda eller hos sos-barnbyar, vartsomhelst. 

Bli fadder. Hjälp barnen till ett tryggare liv. 

wonderland

Nu har nästa singel kommit från ceo. Den finns än så länge bara att lyssna på på soundcloud. Den heter wonderland och är precis lika bra, om inte bättre, än whorehouse. Jag gillar't , som ni förstår :)

Tankar kring nya året

Jag kan ofta undra hur jag hamnat där jag är idag. Inte att jag skulle hamnat fel direkt, mer att jag undrar hur det gick till. Jag har mer och mer insett att jag är där jag är av en anledning. Det ena leder till det andra och min tro att allting har en betydelse och anledning gör att jag förstår nu att jag ska gå igenom vissa saker och göra vissa saker innan nästa kapitel börjar i mitt liv. 

Jag har varit i extremt stort behov av närhet, framförallt psykologisk, under flera veckor. Så fort mamma gått förbi här hemma så har jag mer eller mindre slängt mig på henne för att kramas. Jag har varit i behov av att prata, utan att veta vad det är jag vill prata om. 

Efter en meditativ resa inom mig själv så förstod jag. Jag har i så många år burit på ärr från händelser som gjort att jag inte trott på mig själv och förstått att jag faktiskt är värd lika mycket som alla andra. Att allt detta kom fram just nu förstår jag inte men jag kan säga såhär: Jag behövde det. Hur jobbigt det än må vara att faktiskt gå till grunden med varför man tänker som man gör eller varför man har ett visst beteende, så är det livsviktigt för att kunna utvecklas och för att få ro i själen.

Min resa har givetvis bara startat men för att påminna mig själv om vad jag gjort de senaste åren: 

Jag har jobbat på socialtjänsten och där vuxit som person. 

Jag åkte till Spanien till förvåning för alla runt mig. 

Jag påbörjade en högskoleutbildning och flyttade till Halmstad. En viss påminnelse då och då om vad man åstadkommer kan vara bra. Små saker för en person kan vara stora för en annan. 

Det tror jag är viktigt att tänka på för alla. 

Jag tror att denna lilla uppenbarelse som jag upplevde häromdagen, med fantastisk guidning, var menad för en nystart. Jag gillar inte nyårslöften men ska jag ge mig själv ett är det att vara mer snäll och ödmjuk mot mig själv. 

Jag är bra.