torsdag 28 mars 2013

Raw life education

Idag kan man säga att jag är första dagen på min praktik. Jag är delaktig i en utbildning för de som vill bli Raw life educators, utbildningen som är genom Erica Palmcrantz Aziz. Jag ska ju som jag sagt tidigare göra min praktik hos henne och det är intressant att starta med att vara delaktig i en intensiv utbildning i fem dagar med bara rawfood och allt som det innebär. En helt ny värld för mig. Första dagen har rullat på ganska snabbt och nu känner jag mig helt slut. Dessutom gör den råa kosten sitt också. Huvudvärken som är på gång känns inte särskilt trevlig. Nu är det bara sova som gäller. Men först efter att jag skrivit klart min tenta som ska vara inne i morgon. Ingen vila, ingen ro ;) 

Vill också bara kort tillägga att jag faktiskt inte har tagit ett enda kort idag, kan ni förstå det? Kanske säger det en del om alla intryck som ska tas in och hur intensivt det har varit :) 

söndag 24 mars 2013

Skit

Igår åkte min telefon ner i golvet. Med framsidan neråt. Jag visste redan då att det inte skulle vara en trevlig syn att vända på den så jag lät bli. Lillasyster tog upp den och visst var det som jag trodde, hela skärmen spräckt. Glasflisor lossar hela tiden och fastar över allt. Just nu har jag tejpat över de värsta delarna.

Det här med attraktionslagen, den kan slänga sig i väggen. Jag tycker mig vara väldigt nöjd med det mesta. Det finns en del problemområden som stör mig en del men jag tycker att jag i det stora hela mest struntar i dom och fokuserar på allt som är fint och bra runt mig. Jag känner mig rätt så nöjd med det mesta i mitt liv just nu. Ändå kommer det enda efter det andra och drar ner allt det positiva. Nu var detta en slump, en olycka som lätt händer men jag tycker att det aldrig slår fel. Så fort man känner att saker och ting faller på plats så händer det andra saker som gör att känslan av att allt faller isär tar över. 

För att beskriva en upplevelse som jag precis haft: Jag har sökt in för att läsa en kurs under sommaren, och jag skulle skriva ett arbetsprov för att lämna med det i ansökan. Inser alldeles för sent att jag bara har en dag på mig, det visade sig att jag inte kan maila in det som jag trodde. Så jag skriver ihop det ganska snabbt eftersom jag visste vad jag ville skriva och när jag ska skriva ut det så fungerar inte skrivaren. Jag har då 35 minuter på mig innan posten går iväg och detta måste med. Mamma plockar då fram vår gamla skrivare, som vi tog bort för att den förstör pappret i kanten, jag får helt enkelt skriva med en ursäkt för att pappret är fult i kanten. Kommer då på att min dator inte vill hitta den skrivaren och jag måste maila över det så vi kan öppna det på någon annans dator. När det väl är gjort springer jag upp med pappas dator, kopplar in den i skrivaren och öppnar dokumentet, som tar vääääldigt lång tid. Precis när dokumentet öppnas och jag trycker på "skriv ut" så dör datorn. "För låg batterinivå, var vänlig tillsätt strömkabel". Här håller jag på att bryta ihop. Mamma assisterar igen genom att springa och hämta min gamla, gamla dator och eftersom den är just gammal, gammal så tar den också lite tid på sig. Väl igång så trycker jag på skriv ut och två papper kommer ut genom skrivaren. Utan text. Eller, inte helt utan text. Själva dokumentet som högskolan har och all deras text och rutor är med, alltså saknas bara min text. Min arbetsprov. Här bryter jag ihop. Jag kan inte säkert säga att jag inte grät, för det gjorde jag nog lite. Jag skrattade hysteriskt och tårarna sprutade. När jag skrattat färdigt så är det 10 minuter kvar tills posten går. Så lång tid tar det att åka till den postlådan. Kanske skulle jag kunnat skriva det för hand men det fanns ändå ingen tid för det. Jag bestämmer mig för att skriva det för hand för att jag ska kunna åka in och lämna det i Göteborg dagen efter, som faktiskt ändå var ett alternativ, även om jag tänkt ägna hela dagen åt att skriva tenta. Jag känner mig lugn där och då, jag kommer ju faktiskt hinna få in det i tid trots alls. Men tji fick jag. Jag vaknade, som ni kanske läste i det tidigare inlägget, med sån yrsel att jag inte ens kan sitta upp. Faktum är att det känns som att man inte ens kan ligga ner när man är så yr. Så, kontentan av denna enormt långa förklaring av hur jag tycker att saker och ting går emot mig: Jag kunde inte lämna in min ansökan för sommarkursen och nu har jag ingen aning om hur sommarens inkomst kommer att se ut. För det är ju så, att det var inte bara en kurs som jag kände att jag skulle utvecklas och ha väldigt roligt med, utan det är också en inkomstkälla som försvinner. Skit är typ det bästa ordet jag kommer på. 

Så summa summarum: Jag tycker att saker och ting bara kan falla på plats och stanna där, bara ett litet tag så man hinner hämta andan emellan. Det hade varit fint.

fredag 22 mars 2013

Fredagsyrsel

Dagen idag är inte en av mina bättre dagar. Jag vaknade med yrsel och tänkte att det nog skulle gå över om jag vilade lite till men när jag sedan skulle resa mig upp så vart jag så yr att jag inte ens kunde sitta upp. När jag la mig ner så kändes det som att sängen var som en attraktion på liseberg, en väldigt snurrig och fartfylld sådan, inte särkilt trevligt alls. När man blir så yr mår man dessutom väldigt illa så när jag efter många om och men kom upp ur sängen var det himla svårt att få i mig frukost. Efter frukost sov jag i fyra timmar till och nu kan jag inte vrida på huvudet utan att det känns som att vridningen går i 110 km/h. Vad det är för fel på mig? Ingen aning. Alltid ska jag iallafall åka på såndär skit som är konstig och inte går att förklara. Vila bort det liksom. Tröttsamt. 

Jag satt och tänkte förut på uttrycket "det är yrsla man vill åt". Eftersom det är fredag kan frivillig komma och hämta yrsla hos mig istället för att dricka sig till den. Här bjuds, helt gratis! 

måndag 18 mars 2013

THE PEPSHOP

"Sometimes you or someone you care about need an inspiring reminder to keep rolling"


tisdag 12 mars 2013

Mobbning

Jag blir så förtvivlad över hur människor beter sig mot varandra. Vad är det som får en människa att tycka att man får säga eller bete sig illa mot någon annan? Vad är det som får en människa att tycka sig ha rätten att klanka ner på någon, verbalt eller fysiskt? Sociala medier är bra på många sätt men det kan också vara så förödande. I fredags valde en 13-årig tjej att hoppa framför ett tåg, som en utväg för mobbning, för näthat. 13 år, med hela livet framför sig. Jag vet inte historien bakom just detta fallet men det känns ändå som att när tankarna går till handling och ett barn mår så dåligt, måste det någonstans brista i vuxenvärlden. 

Min lillasyster, snart 12 år, har omgivits redan av mycket retsamma människor. Vad vi idag försökte reda ut är skillnaden på mobbning och att retas. För i hennes värld blandas de lätt ihop. Även i min värld gör det det, vilket gör det svårt att reda ut. Bekymren som finns i hennes klass och skola är svåra, för att tala om för barnen varför en person mobbas, är väldigt svårt. Oftast är de barnen som mobbar, de barnen som mår dåligt själva. Tilda är väldigt mogen för sin ålder men det är många gånger svårt för även henne att se skillnader i situationer som uppstår och vad som handlar om mobbning eller helt enkelt bara att ta hänsyn till andras tankar och känslor. 

Jag tror på "behandla andra som du själv vill bli behandlad", men som jag ser i lillasyster så är det inte alltid lätt när hormoner spökar att hålla sina känslor i schack och överreaktioner kommer ganska lätt då. Hur ska man då förklara för dem hur de ska reagera och bete sig i sådana uppstående situationer och framförallt mitt i stundens hetta? När de då ser filmer om mobbning, utanförskap och bråk i alla dess former så är det lätt för dem att ta en liten del av det, sätta det i egna banala situationer och göra en höna av en fjäder. Och visst har vi alla gjort det, för alla har vi varit i den åldern. Skillnaden kommer sedan, när de uträknat är elaka mot andra människor, trycker ner och får dem att tro sig vara mindre värda. Mobbning är ett ämne som alltid måste arbetas med, för de människorna som mobbas, tror jag alltid kommer att finnas. Det gäller bara att haffa dem i tid och se till att vi vuxna finns till hands och kan stötta, finnas som en hjälpande hand och tala om vart gränserna går, hur man tar hand om varandra. För kan vi inte ta hand om alla våra medmänniskor, så kan vi lika gärna lägga oss ner och dö hela bunten. 

I morgon kommer Tilda troligtvis komma hem med nya tankar och känslor, då gäller det att vara redo. Jag lider med alla mobbade barn, både de i livet och de som valt att inte leva. Jag lider med deras familjer och vänner. Jag hoppas för mitt liv att vi kan göra skillnad.

(Jag skrev inlägget i all hast och med mycket känslor inblandade, så det kan nog vara en del fel i texten, bara så ni inte tror att jag är knäpp :) )

måndag 11 mars 2013

Sjukvården

Tidigare inläggets känslor kom kanske lite i skottlinjen efter att jag vart rätt så dålig under morgonen idag. Jag hade svårt att andas när jag vaknade och i panik klädde jag på mig med tanken om att jag måste skynda mig till vårdcentralen. När jag kommer dit har de mer eller mindre inget mer att säga än att jag inte tillhör dem och men att de kunde tänka sig att "vara snälla och hjälpa mig ändå". Jag, gråtandes, får ett nummer till den vårdcentral som jag ska tillhöra, går därifrån. Ringer då med en gång och får i princip samma sak slängt i ansiktet; Jag tillhör inte dem heller, jag tillhör den vårdcentralen jag precis gick ifrån. Skillnaden var att jag iallafall fick en tid på förmiddagen för att komma till läkaren. Såhär är det alltså, en 25-årig tjej ringer eller kommer till vårdcentralen, gråtandes och säger att hon har svårt att andras, att hon är student och att hon tillhör en vårdcentral hemmavid. De tycker då att det känns bra att säga till henne "Jag är inte så orolig, eftersom du sitter framför mig och pratar". På allvar?! Men visst, jag går hem då, får svårt att andas och kan inte ta mig någonstans. Så vitt dom vet så kan jag ju vara helt ensam här, utan några vänner. Hur tänker sjukvården? Som tur är har jag fina vänner som jag kunde vara med. 
Läkaren sa sedan att han trodde att det antagligen var allergi, jag fick extra stark dos med kortison. Kul förmiddag. 

De och dem

Jag delade idag denna bilden som någon lagt upp på facebook


Jag delade den för att diskussionen kring hur man "ska" och "inte ska" skriva, ordpoliser hit och dit känns så överdriven och denna går steget längre, stod ut i mängden jag såg endast ironin i den. Min första tanke var att personen som skrivit det är ironisk, inte seriös, eftersom skillnaden mellan att säga jag-mig, du-dig eller de-dem är så enorm. Vidare tycker jag givetvis inte att man ska "ta hänsyn till alla stackars ordpoliser som måste stå ut med alla som särskriver". Jag hade själv svårt för de och dem i början men lärde mig skillnaden, antagligen för att jag har lätt för ord. Däremot har jag många i min närhet, t.ex. min pappa, som har jättesvårt för att se hur orden ska vara. Alltså, jag skiter fullständigt i om folk stavar fel, särskriver eller inte. Varför lägga ner energi på det liksom?

Responsen jag fick på den fick mig att bli riktigt obekväm. Jag ville givetvis inte att det skulle vara någon som tog illa upp utav det. Jag tänkte inte ens den tanken, vilket säger en hel del om hur jag ser på det.

Man får vara försiktig med vad man delar på facebook, eftersom alla lägger sin egen värdering i det. Tonlägen missas. Däremot kan jag tycka att alla som jag har som vänner på min facebook känner mig på ett eller annat sätt och borde veta att jag inte alls på något sätt vill att andra ska bli obekväma eller känns sig mindre värda. Därför tog jag bort det. Jag tänkte först att jag inte skulle göra det, eftersom andras värdering i det är deras ensak. Efter några timmar känner jag fortfarande något obehag över det och tog därför bort det. Det handlar egentligen inte så mycket om kommentaren jag fick, utan snarare om obehaget att andra kanske lägger samma tolkning. 

Förövrigt fick jag ett tips på hur man kan tänka angående de och dem.
Man ska tänka hur man säger det på engelska, they eller them. 
They = De och Them= Dem. Jag vet inte om det är ett vattentätt tips men överlag ska det iallafall stämma. 

However, det sista jag vill är att stampa någon på tårna eller förminska någon. 

söndag 10 mars 2013

Söndagstankar

Jag vet inte vad som flugit i mig. Jag har pluggat hela dagen, idag söndag. Det minsann, hör inte direkt till vanligheterna. Jag förstår inte mycket av det dock men jag försöker iallafall :) 

För en liten stund sedan kom jag på att jag kommer att behöva packa alla mina grejer som jag ska ha med mig under de två månaderna jag ska ha praktik eftersom jag knappt kommer att vara i Halmstad resten av denna månaden. Det är så mycket att fixa med inför det, två månader använder man ganska mycket grejer på. Så nu fick jag ett ryck och nästan hälften av allt som ska med ligger redan i väskorna. Jisses, så mycket saker! Det jag tänker när jag håller på att plocka ner alla mina saker är att jag helst hade velat vara kvar här. Jag vill vara i min lägenhet, jag vill vara med mina vänner här och jag vill vara i Halmstad. Jag kommer sakna allt det när jag är hemma. Samtidigt som jag tror att tiden kommer att gå ofantligt fort eftersom praktiken troligtvis kommer att bli väldigt spännande, det är vår och då går tiden alltid fort samt att jag kommer att ha fullt upp som alltid när man är en familj på sex personer med flera djur. Jag önskar bara att jag visste vad jag kommer att vara i sommar, jag vill faktiskt inget hellre än att vara i Halmstad med alla vänner, det är trots allt vår sista sommar här innan vi är klara. Vilket för övrigt är helt galet. 


lördag 9 mars 2013

Reflektion om mello 2013

Jag vet inte ens om jag borde slösa ett inlägg på att skriva om denna fruktansvärda händelse som precis skedde på Sveriges television. Jag måste bara uttrycka att det inte var min favorit som vann. Snarare är han tvärtom. Vad nu motsatsen till favorit är, min hjärna gick nu på strejk efter denna händelse. Jag tycker inte att han (den där Robin) sjunger bra och jag förstår inte vad alla andra hör när jag mest känner som att min kropp ska gå i tusen bitar. Ännu värre är det att se på honom. Det är ganska fruktansvärt att man kan känna så för en människa som jag faktiskt inte vet någonting om. Hur som helst, han skapar inga fina känslor i mig. Jag undrar hur jag kan tycka så annorlunda än alla andra i Sverige. Jag kan inte begripa att det vi skickar till eurovision, efter Loreen, är just han. 

Kanske överdriver jag lite smått. Fine. Jag ogillar helt enkelt snubben på tv. 
Finns värre saker i livet. 


fredag 8 mars 2013

kvällspladder

Dagarna går just nu väldigt fort och jag hinner mycket men ändå så lite. Kanske hinner jag nästan allt jag måste men ganska lite av det jag vill. Just nu är det grupptenta som görs, vilket tar upp nästan hela dagarna. Som tur är så har vi en fin grupp som gör att dagarna går fort. Vi har dessutom lyckats komma väldigt långt och har inte mycket kvar, helt fantastiskt skönt. Jag ska i helgen göra mitt bästa för att försöka påbörja nästa tenta, som är i två delar. För känslan av att faktiskt vara ute i god tid är himla skön. Dessutom finns kan jag då ha möjlighet att jobba under veckan, vilket är tvunget att det finns tid till. 

Just idag längtar jag himla mycket efter alla hemma, speciellt när jag vet att alla är lediga och är hemma tillsammans samtidigt som jag också är ledig. Fast inte hemma med dom. Utan hemma i Halmstad. Jag ska nog inte klaga dock, eftersom jag sedan kommer att få dras med dom i minst två månader. Något säger mig att jag ska njuta av lugnet och tystheten som infinner sig här och nu. Sen kommer det att vara andra bullar. Det där med hemma är svårt, både här och där. Ganska fint att ha två ställen som är hemma, och verkligen känns som hemma. 

Nu ska jag lägga mig i sängen och titta på en film, med tända ljus och lugn och ro.
 God natt och trevlig helg mina vänner.