Examensarbetesångest

Alltså, det där med att skriva examensarbete är rätt energikrävande. Eller fullkomligt utmattande. Jag känner mig lite som en urkramad trasa, med ångest och noll energi. 

Det känns som att man ger och ger och ger och ger men det blir aldrig något bra. Mest bara steg tillbaka hela tiden. Jag vet att det inte riktigt är så egentligen men jag kan inte förstå hur vi ska kunna få fram ett examensarbete. Vi kan ju inte ens få fram ett bra syfte och frågeställningar som det ser ut just nu. 

Nu ska jag inte bara gnälla, för när det sedan är klart skulle jag vilja kunna titta tillbaka på denna tiden och känna att det faktiskt var rätt roligt att skriva examensarbete, jag vill gärna att tiden ska ses som lite lustfylld. Så härifrån ska jag försöka mitt allra bästa att förhålla mig positiv, för visst är det så att syftet och frågeställningarna kommer att sitta som en smäck helt plötsligt, teorianknytningarna kommer vara självklara och datainsamlingen (när den väl är satt) kommer att vara friktionsfri. Det vet jag ju faktiskt :) Så, nu kör vi!

Våren är påväg

Lycklig

Lycklig tjej som fick VG på tentan. Överlycklig faktiskt. Det var en sån tenta som kändes omöjlig och hopplös, helt helt säkert U tänkte jag. Som tur var så var känslan fel. Min magkänsla brukar vara väldigt bra men när det gäller tentor har jag uppenbarligen inte en aning. Det var ett välbehövligt betyg nu, när nästa tenta ska skrivas om en vecka och när c-uppsatsen är på gång. Sanslöst skönt att veta att denna tentan, som jag dessutom kommer ha nytta utav i c-uppsatsen, var godkänd. Skönt, minst sagt! 

Mönster med familjen

Glad gubbe

Man ska vara uppmärksam på de små detaljerna som gör var dag ännu lite finare. 

Busy days

Så var det dags igen för ett litet blogginlägg. Som vanligt har jag miljoner tankar som jag har svårt att sortera och faktiskt få fram någonting vettigt ur i text. Just nu är det väldigt mycket skola och läsande i den förberedande c-uppsatskursen, vilket känns både bra och dåligt, och av flera olika anledningar. 

Det är ju så att tiden går himla fort. Vilket kan kännas jobbigt när det finns så mycket att förbereda sig på. Samtidigt som det känns bra att det snart är dags att faktiskt producera något som vi väntat länge på att få göra. 

Det är både tråkigt att det går så fort för att tiden som student, med fantastiska klasskompisar, i Halmstad snart är över, medans det känns bra att det snart är klart så nya framtidsplaner kan smidas. Jag har (surprise, surprise) massor av tankar om vad jag vill göra. Om det inte bara vore den där lilla detaljen att allting kostar pengar så hade mina planer redan varit färdigsmidda. Jag vill iallafall fortsätta utbilda mig, med tyvärr inte csn-berättigat så jag får jobba lite först. 

Men, first things first, nu är det förberedning och lärande om kvalitativa studiemetoder som är fokus. Om 2,5 veckor går dessutom flyttlasset till Solkullagården. Jag trivs himla bra där men jag har ett visst motstånd, kanske är det faktum att jag är 25 år och utbildad hälsopedagog en bidragande faktor. Jag hoppas på att sommaren spenderas där och att jag sedan hittar ett toppenjobb och en toppenlägenhet som jag sedan kommer att trivas med superbra. 

Så, universum, nu vet ni vad jag vill ha. 

Tittar åter igen på En resa för livet på tv4. Så starkt att det knappt går att titta på. 

Som sagt, jag känner att jag vill vara där och hjälpa till men idag tänker jag också att jag hoppas att jag kommer att hitta en man som också anser att det är viktigt att hjälpa de barnen som är satta på denna jord och behöver kärlek och ett hem. Jag vill hemskt gärna ha egna biologiska barn men det känns inte rättvist att ignorera de stackars barnen som redan finns här, jag vill adoptera barn som behöver mig. 

Jag vill vara volontär och göra skillnad. Jag vill inte att någon ska behöva leva som de gör. Jag vill undervisa om sexualkunskap. Jag vill ha en förändring som gör att unga tjejer, eller till och med barn, inte behöver prostituera sig för att försörja sina familjer och sig själva. Jag vill hjälpa de stackars tjejerna att förstå att abort är okej. Jag vill att alla barn har rätt till en trygg, varm och kärleksfull uppväxt med rätt till skola och en framtid. 

Jag vill, jag vill och jag vill. Om inte ens 6 månader så är jag färdig med min utbildning. Vad jag ska göra då har jag ingen aning om i dagsläget men jag borde nog försöka åka iväg och göra skillnad någonstans. Har någon tips så mottages de med största tacksamhet. 

Sista terminen

Nu är den sista terminen av min utbildning igång. Vi har börjat att leta artiklar för en litteraturgranskning (Ja, precis lika tråkigt och "olätt" som det låter) och börjat planera festligheterna för de sista dagarna av skolan (Ja, lååångt i förväg). Vi är i alla fall igång och jag ska försöka ta alla utmaningar med en god och positiv attityd.  

Överhettad

Med min fullkomligt överhettade hjärna har jag idag tagit beslutet att inte läsa klart en av mina kurser som jag läst under hösten. Detta påverkar inte min examen mer än att jag får den något halvår senare än dom andra. Jag kommer att läsa någon annan kurs under hösten, när jag inte känner mig helt slutkörd. Skulle jag mot förmodan känna att jag klarar av att göra tentan till denna kursen när omtentamen kommer så skulle det vara jättebra men det är inte vad jag planerar nu. Alla jag har pratat med anser att hälsan går före en kurs. Jag har hela tiden känt att jag måste klara av det, att jag måste kunna prestera för annars räknas det hela som ett nederlag. Något som jag idag insett att det inte är, jag har faktiskt (förutsatt att jag klarar våren) genomfört hela min utbildning. Jag kommer att sakna 7,5 poäng, vilket verkligen inte är något i det stora hela.

Jag har fina vänner som sagt åt mig att jag hädanefter bara måste göra det som är bra för mig och det jag mår bra utav så efter bara ett par dagar i Halmstad men en vecka med yrsel som inte går över kommer jag åka hem till Onsala, igen(!), för att få ytterligare behandling och hoppas hoppas hoppas att jag blir av med skiten. Nu vill jag ha en nystart med alla underbara i Halmstad och bara njuta av den sista tiden här. Så därför bestämmer jag nu att jag är tillbaka i Halmstad på måndag, utan yrsel och med nya krafter. Så det så. 

En resa för livet

Jag tittar på en resa för livet på tv och åter igen drabbas jag av den där känslan av att det jag gör är fel. Jag vill vara där och hjälpa till. Jag vill inte att någon ska leva i sådan misär som jag just nu ser på tv. Jag lider med varenda en som visas på tv, varenda unge som bor i slummen, varenda unge utan föräldrar, varenda unge som blir utsatt för övergrepp, varenda unge som tvingas att arbeta, varenda unge utan kläder och mat. Jag vill göra skillnad för dom barnen. Det gör fysiskt ont i mig att det finns barn som lever under omständigheter som jag inte ens kan föreställa mig. 

 Det finns en kvinna som kommer från Kungsbacka som lämnade Sverige för att hyra ett hus för barn som bott i slummen i Uganda, för att ge dom ett hem och trygghet. Jag blir så inspirerad av andra, som oavsett att de själva behöver ge upp tryggheten, åker för att hjälpa barn som behöver hjälp. 

Jag vill uppmuntra alla att bli fadder. Till barnen i Uganda eller hos sos-barnbyar, vartsomhelst. 

Bli fadder. Hjälp barnen till ett tryggare liv.