Trots att jag vinkade med vit flagg igår så slog migränen till med full kraft och jag var nästan döende. 

Såpass döende att jag halvt lipande bad mamma att köpa polly, för det ville jag så hemskt gärna ha. När mamma sedan kommer hem utan polly, förstår ni kanske min förtvivelse. Jag förvarnade, sen grinade jag. Som jag grinade, ni vet sånt där fulgråt som man bara kan dra till med när man är riktigt förtvivlad. Kanske behövde jag släppa ut lite mer känslor än migränen som höll på att ta livet av mig. Mamma skrattade. Victor skrattade. Pappa skrattade han med, sen köpte han polly. 

Så synd som jag tyckte om mig själv har jag inte tyckt på länge. Inte ens när jag hade tandvärk hela förra veckan. Jag tyckte ännu mer synd om mig själv när jag hos min nya arbetsgivare, mådde så illa att jag nästan kräktes och skakade så mycket att jag inte vågade hålla i barnen. Så kul start på nya jobbet va?

Idag har jag iallafall lite revansch, jag trotsade min bakfyllekänsla och gick med pappa och Freija på en powerwalk i solen. Powerwalk och sol är den sämsta kombinationen någonsin efter en migränattack men jag tog mig med runt, och så nöjd jag är.