Fredagsyrsel

Dagen idag är inte en av mina bättre dagar. Jag vaknade med yrsel och tänkte att det nog skulle gå över om jag vilade lite till men när jag sedan skulle resa mig upp så vart jag så yr att jag inte ens kunde sitta upp. När jag la mig ner så kändes det som att sängen var som en attraktion på liseberg, en väldigt snurrig och fartfylld sådan, inte särkilt trevligt alls. När man blir så yr mår man dessutom väldigt illa så när jag efter många om och men kom upp ur sängen var det himla svårt att få i mig frukost. Efter frukost sov jag i fyra timmar till och nu kan jag inte vrida på huvudet utan att det känns som att vridningen går i 110 km/h. Vad det är för fel på mig? Ingen aning. Alltid ska jag iallafall åka på såndär skit som är konstig och inte går att förklara. Vila bort det liksom. Tröttsamt. 

Jag satt och tänkte förut på uttrycket "det är yrsla man vill åt". Eftersom det är fredag kan frivillig komma och hämta yrsla hos mig istället för att dricka sig till den. Här bjuds, helt gratis! 

Sjukvården

Tidigare inläggets känslor kom kanske lite i skottlinjen efter att jag vart rätt så dålig under morgonen idag. Jag hade svårt att andas när jag vaknade och i panik klädde jag på mig med tanken om att jag måste skynda mig till vårdcentralen. När jag kommer dit har de mer eller mindre inget mer att säga än att jag inte tillhör dem och men att de kunde tänka sig att "vara snälla och hjälpa mig ändå". Jag, gråtandes, får ett nummer till den vårdcentral som jag ska tillhöra, går därifrån. Ringer då med en gång och får i princip samma sak slängt i ansiktet; Jag tillhör inte dem heller, jag tillhör den vårdcentralen jag precis gick ifrån. Skillnaden var att jag iallafall fick en tid på förmiddagen för att komma till läkaren. Såhär är det alltså, en 25-årig tjej ringer eller kommer till vårdcentralen, gråtandes och säger att hon har svårt att andras, att hon är student och att hon tillhör en vårdcentral hemmavid. De tycker då att det känns bra att säga till henne "Jag är inte så orolig, eftersom du sitter framför mig och pratar". På allvar?! Men visst, jag går hem då, får svårt att andas och kan inte ta mig någonstans. Så vitt dom vet så kan jag ju vara helt ensam här, utan några vänner. Hur tänker sjukvården? Som tur är har jag fina vänner som jag kunde vara med. 

Läkaren sa sedan att han trodde att det antagligen var allergi, jag fick extra stark dos med kortison. Kul förmiddag. 

V

Innan det var dags att åka till H-town, stannade jag för att spendera dagen med sjuka lilla kusin V. "Sjuk" är en definitionsfråga givetvis. Att ha ett virus och vattenkoppor över hela kroppen kan man givetvis tycka är att vara sjuk och visst är det smittosamt. Däremot har han inte visat ett enda tecken på att vara minsta lilla sjuk (förutom vattenkopporna som är svåra att missa). Ungen har hoppat runt som en tok hela dagen och hållit låda för mig. Han är så go´ och jag är glad att jag fick lite kvalitetstid med galningen. 

Liten sjukling

Igår var jag hemma med lille Mille, sjuklingen med feber och huvudvärk. Han låg still i soffan hela dagen förutom den kvarten vi var ute precis utanför oss för att Freija skulle få springa av sig. När vi kom in i värmen igen ville Mille dricka té. Han är bra go den där killen. 

Förkylning

En mindre allergichock i torsdags när jag kom hem till Onsala utvecklades till en dunderförkylning. Helt bedrövligt. Jag är glad att jag inte är själv faktiskt. I kväll har jag känt mig lite som en förkyld man, gnällig och tycker väldigt synd om mig själv, förutom att jag dessutom låter som en man från och till med min hesa stämma. 

Nu ska jag försöka sova, mina sammanlagda 7 de sista dygnen räcker inte så långt. Imorgon ska jag dessutom göra en intervju, rösten måste liksom fungera då :) 

Herregud förresten, 11 minusgrader, vart kom de ifrån? 

Lilla pappsen

Den lilla sjukligen. Det finns inte så mycket som funkar just nu för honom. Han har tagit över Victors säng och det är böcker eller facebook som gäller. Inte himla roligt.

Det får dock inte vara roligt för är de det så får han ont. Jag kan säga att folk här hemma är roligare än vad man tror, vi skrattar en hel del mer än man tror. Det märker man nu när man inte får säga något roligt. Då håller pappa för magen och guppar. Det värsta är att när någon är dålig så vill man få dem bättre - därmed skratta. Och man gör bannemig det utan att tänka på det. Flera gånger denna helgen får man rusa ut ur rummet där pappa är och be om ursäkt för att man fått honom att skratta. Medvetet eller ej.

Så himla synd är det inte om honom.

Spricker magen så är det iallafall pågrundav glädje :)