4good

Igår kväll spenderade jag kvällen med 4good och Rawfoodbyerica på Radisson Blu i Göteborg. 4good finns till för att sprida pepp och inspiration för att vi kvinnor ska våga förverkliga våra drömmar och leva vårt liv till det yttersta. Förutom de fantastiska föreläsarna Natasha illum Berg, Henrik Fexeus och Denise Rudberg så var det så fina människor som deltog i eventet, vi gick därifrån väldigt uppfyllda av all glädje och kärlek. 

Skit

Igår åkte min telefon ner i golvet. Med framsidan neråt. Jag visste redan då att det inte skulle vara en trevlig syn att vända på den så jag lät bli. Lillasyster tog upp den och visst var det som jag trodde, hela skärmen spräckt. Glasflisor lossar hela tiden och fastar över allt. Just nu har jag tejpat över de värsta delarna.

Det här med attraktionslagen, den kan slänga sig i väggen. Jag tycker mig vara väldigt nöjd med det mesta. Det finns en del problemområden som stör mig en del men jag tycker att jag i det stora hela mest struntar i dom och fokuserar på allt som är fint och bra runt mig. Jag känner mig rätt så nöjd med det mesta i mitt liv just nu. Ändå kommer det enda efter det andra och drar ner allt det positiva. Nu var detta en slump, en olycka som lätt händer men jag tycker att det aldrig slår fel. Så fort man känner att saker och ting faller på plats så händer det andra saker som gör att känslan av att allt faller isär tar över. 

För att beskriva en upplevelse som jag precis haft: Jag har sökt in för att läsa en kurs under sommaren, och jag skulle skriva ett arbetsprov för att lämna med det i ansökan. Inser alldeles för sent att jag bara har en dag på mig, det visade sig att jag inte kan maila in det som jag trodde. Så jag skriver ihop det ganska snabbt eftersom jag visste vad jag ville skriva och när jag ska skriva ut det så fungerar inte skrivaren. Jag har då 35 minuter på mig innan posten går iväg och detta måste med. Mamma plockar då fram vår gamla skrivare, som vi tog bort för att den förstör pappret i kanten, jag får helt enkelt skriva med en ursäkt för att pappret är fult i kanten. Kommer då på att min dator inte vill hitta den skrivaren och jag måste maila över det så vi kan öppna det på någon annans dator. När det väl är gjort springer jag upp med pappas dator, kopplar in den i skrivaren och öppnar dokumentet, som tar vääääldigt lång tid. Precis när dokumentet öppnas och jag trycker på "skriv ut" så dör datorn. "För låg batterinivå, var vänlig tillsätt strömkabel". Här håller jag på att bryta ihop. Mamma assisterar igen genom att springa och hämta min gamla, gamla dator och eftersom den är just gammal, gammal så tar den också lite tid på sig. Väl igång så trycker jag på skriv ut och två papper kommer ut genom skrivaren. Utan text. Eller, inte helt utan text. Själva dokumentet som högskolan har och all deras text och rutor är med, alltså saknas bara min text. Min arbetsprov. Här bryter jag ihop. Jag kan inte säkert säga att jag inte grät, för det gjorde jag nog lite. Jag skrattade hysteriskt och tårarna sprutade. När jag skrattat färdigt så är det 10 minuter kvar tills posten går. Så lång tid tar det att åka till den postlådan. Kanske skulle jag kunnat skriva det för hand men det fanns ändå ingen tid för det. Jag bestämmer mig för att skriva det för hand för att jag ska kunna åka in och lämna det i Göteborg dagen efter, som faktiskt ändå var ett alternativ, även om jag tänkt ägna hela dagen åt att skriva tenta. Jag känner mig lugn där och då, jag kommer ju faktiskt hinna få in det i tid trots alls. Men tji fick jag. Jag vaknade, som ni kanske läste i det tidigare inlägget, med sån yrsel att jag inte ens kan sitta upp. Faktum är att det känns som att man inte ens kan ligga ner när man är så yr. Så, kontentan av denna enormt långa förklaring av hur jag tycker att saker och ting går emot mig: Jag kunde inte lämna in min ansökan för sommarkursen och nu har jag ingen aning om hur sommarens inkomst kommer att se ut. För det är ju så, att det var inte bara en kurs som jag kände att jag skulle utvecklas och ha väldigt roligt med, utan det är också en inkomstkälla som försvinner. Skit är typ det bästa ordet jag kommer på. 

Så summa summarum: Jag tycker att saker och ting bara kan falla på plats och stanna där, bara ett litet tag så man hinner hämta andan emellan. Det hade varit fint.

Fredagsyrsel

Dagen idag är inte en av mina bättre dagar. Jag vaknade med yrsel och tänkte att det nog skulle gå över om jag vilade lite till men när jag sedan skulle resa mig upp så vart jag så yr att jag inte ens kunde sitta upp. När jag la mig ner så kändes det som att sängen var som en attraktion på liseberg, en väldigt snurrig och fartfylld sådan, inte särkilt trevligt alls. När man blir så yr mår man dessutom väldigt illa så när jag efter många om och men kom upp ur sängen var det himla svårt att få i mig frukost. Efter frukost sov jag i fyra timmar till och nu kan jag inte vrida på huvudet utan att det känns som att vridningen går i 110 km/h. Vad det är för fel på mig? Ingen aning. Alltid ska jag iallafall åka på såndär skit som är konstig och inte går att förklara. Vila bort det liksom. Tröttsamt. 

Jag satt och tänkte förut på uttrycket "det är yrsla man vill åt". Eftersom det är fredag kan frivillig komma och hämta yrsla hos mig istället för att dricka sig till den. Här bjuds, helt gratis! 

Mobbning

Jag blir så förtvivlad över hur människor beter sig mot varandra. Vad är det som får en människa att tycka att man får säga eller bete sig illa mot någon annan? Vad är det som får en människa att tycka sig ha rätten att klanka ner på någon, verbalt eller fysiskt? Sociala medier är bra på många sätt men det kan också vara så förödande. I fredags valde en 13-årig tjej att hoppa framför ett tåg, som en utväg för mobbning, för näthat. 13 år, med hela livet framför sig. Jag vet inte historien bakom just detta fallet men det känns ändå som att när tankarna går till handling och ett barn mår så dåligt, måste det någonstans brista i vuxenvärlden. 

Min lillasyster, snart 12 år, har omgivits redan av mycket retsamma människor. Vad vi idag försökte reda ut är skillnaden på mobbning och att retas. För i hennes värld blandas de lätt ihop. Även i min värld gör det det, vilket gör det svårt att reda ut. Bekymren som finns i hennes klass och skola är svåra, för att tala om för barnen varför en person mobbas, är väldigt svårt. Oftast är de barnen som mobbar, de barnen som mår dåligt själva. Tilda är väldigt mogen för sin ålder men det är många gånger svårt för även henne att se skillnader i situationer som uppstår och vad som handlar om mobbning eller helt enkelt bara att ta hänsyn till andras tankar och känslor. 

Jag tror på "behandla andra som du själv vill bli behandlad", men som jag ser i lillasyster så är det inte alltid lätt när hormoner spökar att hålla sina känslor i schack och överreaktioner kommer ganska lätt då. Hur ska man då förklara för dem hur de ska reagera och bete sig i sådana uppstående situationer och framförallt mitt i stundens hetta? När de då ser filmer om mobbning, utanförskap och bråk i alla dess former så är det lätt för dem att ta en liten del av det, sätta det i egna banala situationer och göra en höna av en fjäder. Och visst har vi alla gjort det, för alla har vi varit i den åldern. Skillnaden kommer sedan, när de uträknat är elaka mot andra människor, trycker ner och får dem att tro sig vara mindre värda. Mobbning är ett ämne som alltid måste arbetas med, för de människorna som mobbas, tror jag alltid kommer att finnas. Det gäller bara att haffa dem i tid och se till att vi vuxna finns till hands och kan stötta, finnas som en hjälpande hand och tala om vart gränserna går, hur man tar hand om varandra. För kan vi inte ta hand om alla våra medmänniskor, så kan vi lika gärna lägga oss ner och dö hela bunten. 

I morgon kommer Tilda troligtvis komma hem med nya tankar och känslor, då gäller det att vara redo. Jag lider med alla mobbade barn, både de i livet och de som valt att inte leva. Jag lider med deras familjer och vänner. Jag hoppas för mitt liv att vi kan göra skillnad.

(Jag skrev inlägget i all hast och med mycket känslor inblandade, så det kan nog vara en del fel i texten, bara så ni inte tror att jag är knäpp :) )

Sjukvården

Tidigare inläggets känslor kom kanske lite i skottlinjen efter att jag vart rätt så dålig under morgonen idag. Jag hade svårt att andas när jag vaknade och i panik klädde jag på mig med tanken om att jag måste skynda mig till vårdcentralen. När jag kommer dit har de mer eller mindre inget mer att säga än att jag inte tillhör dem och men att de kunde tänka sig att "vara snälla och hjälpa mig ändå". Jag, gråtandes, får ett nummer till den vårdcentral som jag ska tillhöra, går därifrån. Ringer då med en gång och får i princip samma sak slängt i ansiktet; Jag tillhör inte dem heller, jag tillhör den vårdcentralen jag precis gick ifrån. Skillnaden var att jag iallafall fick en tid på förmiddagen för att komma till läkaren. Såhär är det alltså, en 25-årig tjej ringer eller kommer till vårdcentralen, gråtandes och säger att hon har svårt att andras, att hon är student och att hon tillhör en vårdcentral hemmavid. De tycker då att det känns bra att säga till henne "Jag är inte så orolig, eftersom du sitter framför mig och pratar". På allvar?! Men visst, jag går hem då, får svårt att andas och kan inte ta mig någonstans. Så vitt dom vet så kan jag ju vara helt ensam här, utan några vänner. Hur tänker sjukvården? Som tur är har jag fina vänner som jag kunde vara med. 

Läkaren sa sedan att han trodde att det antagligen var allergi, jag fick extra stark dos med kortison. Kul förmiddag. 

De och dem

Jag delade idag denna bilden som någon lagt upp på facebook

Jag delade den för att diskussionen kring hur man "ska" och "inte ska" skriva, ordpoliser hit och dit känns så överdriven och denna går steget längre, stod ut i mängden jag såg endast ironin i den. Min första tanke var att personen som skrivit det är ironisk, inte seriös, eftersom skillnaden mellan att säga jag-mig, du-dig eller de-dem är så enorm. Vidare tycker jag givetvis inte att man ska "ta hänsyn till alla stackars ordpoliser som måste stå ut med alla som särskriver". Jag hade själv svårt för de och dem i början men lärde mig skillnaden, antagligen för att jag har lätt för ord. Däremot har jag många i min närhet, t.ex. min pappa, som har jättesvårt för att se hur orden ska vara. Alltså, jag skiter fullständigt i om folk stavar fel, särskriver eller inte. Varför lägga ner energi på det liksom?

Responsen jag fick på den fick mig att bli riktigt obekväm. Jag ville givetvis inte att det skulle vara någon som tog illa upp utav det. Jag tänkte inte ens den tanken, vilket säger en hel del om hur jag ser på det.

Man får vara försiktig med vad man delar på facebook, eftersom alla lägger sin egen värdering i det. Tonlägen missas. Däremot kan jag tycka att alla som jag har som vänner på min facebook känner mig på ett eller annat sätt och borde veta att jag inte alls på något sätt vill att andra ska bli obekväma eller känns sig mindre värda. Därför tog jag bort det. Jag tänkte först att jag inte skulle göra det, eftersom andras värdering i det är deras ensak. Efter några timmar känner jag fortfarande något obehag över det och tog därför bort det. Det handlar egentligen inte så mycket om kommentaren jag fick, utan snarare om obehaget att andra kanske lägger samma tolkning. 

Förövrigt fick jag ett tips på hur man kan tänka angående de och dem.

Man ska tänka hur man säger det på engelska, they eller them. 

They = De och Them= Dem. Jag vet inte om det är ett vattentätt tips men överlag ska det iallafall stämma. 

However, det sista jag vill är att stampa någon på tårna eller förminska någon. 

Söndagstankar

Jag vet inte vad som flugit i mig. Jag har pluggat hela dagen, idag söndag. Det minsann, hör inte direkt till vanligheterna. Jag förstår inte mycket av det dock men jag försöker iallafall :) 

För en liten stund sedan kom jag på att jag kommer att behöva packa alla mina grejer som jag ska ha med mig under de två månaderna jag ska ha praktik eftersom jag knappt kommer att vara i Halmstad resten av denna månaden. Det är så mycket att fixa med inför det, två månader använder man ganska mycket grejer på. Så nu fick jag ett ryck och nästan hälften av allt som ska med ligger redan i väskorna. Jisses, så mycket saker! Det jag tänker när jag håller på att plocka ner alla mina saker är att jag helst hade velat vara kvar här. Jag vill vara i min lägenhet, jag vill vara med mina vänner här och jag vill vara i Halmstad. Jag kommer sakna allt det när jag är hemma. Samtidigt som jag tror att tiden kommer att gå ofantligt fort eftersom praktiken troligtvis kommer att bli väldigt spännande, det är vår och då går tiden alltid fort samt att jag kommer att ha fullt upp som alltid när man är en familj på sex personer med flera djur. Jag önskar bara att jag visste vad jag kommer att vara i sommar, jag vill faktiskt inget hellre än att vara i Halmstad med alla vänner, det är trots allt vår sista sommar här innan vi är klara. Vilket för övrigt är helt galet. 

Reflektion om mello 2013

Jag vet inte ens om jag borde slösa ett inlägg på att skriva om denna fruktansvärda händelse som precis skedde på Sveriges television. Jag måste bara uttrycka att det inte var min favorit som vann. Snarare är han tvärtom. Vad nu motsatsen till favorit är, min hjärna gick nu på strejk efter denna händelse. Jag tycker inte att han (den där Robin) sjunger bra och jag förstår inte vad alla andra hör när jag mest känner som att min kropp ska gå i tusen bitar. Ännu värre är det att se på honom. Det är ganska fruktansvärt att man kan känna så för en människa som jag faktiskt inte vet någonting om. Hur som helst, han skapar inga fina känslor i mig. Jag undrar hur jag kan tycka så annorlunda än alla andra i Sverige. Jag kan inte begripa att det vi skickar till eurovision, efter Loreen, är just han. 

Kanske överdriver jag lite smått. Fine. Jag ogillar helt enkelt snubben på tv. 

Finns värre saker i livet. 

Halmstad by night

Att promenera i Halmstad på kvällen är bland det bästa jag vet, man är sådär lagom anonym i mörkret och överallt lyser det från byggnader och i träden.

Bebislyckorus och väldigt lite rapport

Igår föddes en fantastisk liten bebis i Karlstad. Karin och Jesús andra pojke. 

Jag hade lagt mig och fick en känsla att jag skulle kolla facebook igen innan jag somnade och då samma sekund la familjen upp en bild på lilleman. Jag fylldes av någon form av lyckorus av bebisbilden och det känns nästan som att jag blivit storasyster igen. Jag längtade efter att träffa dem förut, nu längtar jag ännu mer. 
Grattis världens bästa familj nummer två :)

Eftersom jag inte riktigt kunde somna igår så var jag lite trött idag på morgonen. Min stora pluggdag resulterade i 15 rader i min rapport. Bra jobbat Sanna. Verkligen. Jag hoppas därmed att mer inspiration kommer till mig imorgon för annars är det rätt kört för min del. Kanske kommer inspirationen till mig ikväll, jag kan ju alltid hoppas :) 

Jag trivs.

Efter fartfyllda veckor hemma på Solkullagården under jul och nyår är jag nu hemma i Halmstad. Jag hade miljoner saker med mig (som vanligt) så pappa och lillebror var med mig och bar. Vad hade jag gjort utan min fina familj? Det var väldigt skumt att åka ifrån familjen men väl här på plats så känner jag verkligen hur bra jag trivs här. Jag älskar verkligen min lägenhet och jag längtar tills i morgon när tjejerna kommer hem för plugg. Jag trivs. 

Äntligen

Idag har jag varit och hämtat denna boken som jag beställde för ett par veckor sedan. 

Alldeles för ofta får jag miljoner frågor om vad jag har gjort eller inte gjort för min huvudvärk, vad jag borde testa, vad som fungerat för andra. Jag är oerhört tacksam för den hjälp jag kan få av andras erfarenheter. Däremot blir det en enorm frustration när andra hittar det som fungerar för dem och  jag är fast.

Det är också svårt att hantera andras frustration när det påverkar dem att jag är hemma och dålig av huvudvärken. Det är trots allt så att det påverkar mig lika mycket, om inte mer, än alla andra. 

Jag har provat Yoga tidigare och gillar det väldigt mycket. Tyvärr får jag ännu mer huvudvärk av det och det är svårt att hänga med i andras tempo med dunkande huvud. Nu har jag denna boken och kan göra allt i min egen takt. Nu ska det bannemig fungera. Huvudvärken skall bort, så det så!

Gaia

Nu har Gaia stängt tills våren men jag måste tipsa alla att åka dit. Det ligger ganska avsides men det är det som är det fina. Det är en lugn plats med fantastiskt fina energier. 

De första bilderna är på deras meditationsrum. Jag skulle också vilja ha ett sådant!

Nöjd tjej

By the way, jag fick godkänt på min tenta! Jag var helt övertygad om ett U skulle stå stämplat över hela tentan. Jag hade ett bryt där jag kände att jag hoppar av utbildningen, så säker var jag. Jag ska inte sluta plugga mitt i terminen, det vore varken särskilt smart eller genomtänkt. Jag kan dock fortfarande inte förstå att jag var godkänd. 

Hur det gick till har jag ingen aning om. Men jag hade fyra poäng från VG, just sayin'! :)

Skrivandets fördelar

I hela mitt liv har jag skrivit väldigt mycket. Jag har haft mycket galna fantasier som jag skrivit och jag älskade när vi skulle skriva saker till svenskan i skolan. Det var det bästa jag visste. Jag kunde sitta på lektionerna i högstadiet och bara skriva när jag borde gjort annat. Jag skrev mycket obehagliga saker som jag inte själv förstår, inte ens idag. Jag kunde kanske ha blivit författare istället :) 

Hursomhelst så har jag tappat den delen av mig själv de sista åren, jag har glömt bort hur viktigt det är för mig att skriva av mig av mina erfarenheter. Idag skrev jag åter igen om en av de största upplevelserna i mitt liv, jag fällde en hel del tårar emellanåt. Jag har skrivit om detta flera gånger,. Upplevelsen är den samma men jag har kommit längre som människa och ser nya vinklar. Jag kan sätta ord på känslorna. Jag behöver det, kunna se och sätta ord på de händelser som har gjort att jag handlar och tänker som jag gör idag. Livsviktigt.

Vem ska ta första steget?

Igår kväll var jag ute och drack ett glas med några av tjejerna. Vi var på Bulls och där var jättetrevligt, massor med folk. När jag var påväg hem och inte vågade hoppa upp på cykeln för att jag hade glömt cykellampan hemma och poliserna kryllade om mig, så stannade en kille till vid mig. Han frågade om jag skulle åt samma håll och att vi kunde ta följe isådanafall för att han var rädd att bli våldtagen, härligt ursäkt :) En väldigt vanlig kille. Han hade för övrigt också varit på Bulls. Han försökte charma mig hela vägen hem och när jag hade ställt in cykeln i cykelförrådet sa jag till honom att vara försiktig så han inte blev våldtagen den sista vägen hem. Vi sa ett trevande hej då och jag började gå in. Han ropade: "förresten" och jag vände mig om. Han försökte verkligen få fram något men sa tillslut bara "Äsch, det var inget". Hade jag varit intresserad av honom så hade jag hjälp honom lite på traven kanske men när jag gick in sedan så insåg jag, som alltid tycker att killen ska ta första steget, att det faktiskt inte är helt fair. Jag, som själv inte har en aning om hur man flirtar och är så blyg man bara kan vara  i närheten av någon jag är intresserad av, har nu, efter typ tio år insett att det inte är riktigt så lätt för killarna som jag tycker att det ska vara. 

Jag är extremt kräsen. I know. Samtidigt är det faktiskt så att det är för min skull jag ska träffa någon. Det ska vara någon som jag tycker är attraktiv och någon som jag tycker är intressant. Jag vill inget hellre än att träffa en kille som jag kan leva med resten av mitt liv, för det är min plan. Jag vill inte hålla på och strula runt med killar som inte är seriösa. Jag har redan levt den delen av mig liv. Jag får kanske helt enkelt skärpa till mig själv om jag ska träffa någon, för det ska jag bannemig göra snart :)

Vilsen

Jag har varit så säker på saker och ting det sista, känt att jag vetat precis vad jag villoch vart jag hör hemma. 

Idag känner jag med allt annat än säker. Jag känner mig vilsen. 

Stark tjej

Det finns så mycket åsikter om hur man ska eller inte ska vara, på alla sätt.

Jag kan inte säga annat än att denna tjejen är stark. Bara 20 år.

Jag önskar att jag vore lika stark och kunde tycka om mig själv på det viset. 

Tänk att en person kan skapa så mycket känslor och reaktioner.

Mer sådana starka tjejer behövs!

Efter en mycket lång helg med nästan ingen sömn och på det massor av värme och spänningar kom inatt en härlig migrän. Kan beskrivas med att hela den högra halvan av huvudet och nacken kändes som ett ruttet äpple. Ni vet hur de skrynklas ihop och ser ut som något förfärligt äckligt. Så känner jag mig. O så känns det ungefär som att någon sticker in en kniv bakom ögat och vrider om. Det känns med andra ord inte helt okej.
Det lustiga i dethär är att jag nu, när jag känner mig bättre på eftermiddagen efter att ha varit hemma från jobbet, får dåligt samvete för att jag varit hemma. Jag tror att jag med en gång hinner förtränga hur det är och tycker själv att jag är lite löjlig och att jag kanske kunde gått till jobbet. Jag mår trots allt bättre nu.
Det är då jag tycker att det är lite skönt att ha en blogg att skriva av mig på så jag funderar på hur jag faktiskt kände mig.
Hursomhelst. Nu känner jag mig lite bättre och ligger ute i skuggan i hängmattan med solbrillor och keps. Dåligt samvete har jag också men det försöker ha att jobba bort! :)