Tidigare inläggets känslor kom kanske lite i skottlinjen efter att jag vart rätt så dålig under morgonen idag. Jag hade svårt att andas när jag vaknade och i panik klädde jag på mig med tanken om att jag måste skynda mig till vårdcentralen. När jag kommer dit har de mer eller mindre inget mer att säga än att jag inte tillhör dem och men att de kunde tänka sig att "vara snälla och hjälpa mig ändå". Jag, gråtandes, får ett nummer till den vårdcentral som jag ska tillhöra, går därifrån. Ringer då med en gång och får i princip samma sak slängt i ansiktet; Jag tillhör inte dem heller, jag tillhör den vårdcentralen jag precis gick ifrån. Skillnaden var att jag iallafall fick en tid på förmiddagen för att komma till läkaren. Såhär är det alltså, en 25-årig tjej ringer eller kommer till vårdcentralen, gråtandes och säger att hon har svårt att andras, att hon är student och att hon tillhör en vårdcentral hemmavid. De tycker då att det känns bra att säga till henne "Jag är inte så orolig, eftersom du sitter framför mig och pratar". På allvar?! Men visst, jag går hem då, får svårt att andas och kan inte ta mig någonstans. Så vitt dom vet så kan jag ju vara helt ensam här, utan några vänner. Hur tänker sjukvården? Som tur är har jag fina vänner som jag kunde vara med.
Läkaren sa sedan att han trodde att det antagligen var allergi, jag fick extra stark dos med kortison. Kul förmiddag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar