Söndagstankar

Jag vet inte vad som flugit i mig. Jag har pluggat hela dagen, idag söndag. Det minsann, hör inte direkt till vanligheterna. Jag förstår inte mycket av det dock men jag försöker iallafall :) 

För en liten stund sedan kom jag på att jag kommer att behöva packa alla mina grejer som jag ska ha med mig under de två månaderna jag ska ha praktik eftersom jag knappt kommer att vara i Halmstad resten av denna månaden. Det är så mycket att fixa med inför det, två månader använder man ganska mycket grejer på. Så nu fick jag ett ryck och nästan hälften av allt som ska med ligger redan i väskorna. Jisses, så mycket saker! Det jag tänker när jag håller på att plocka ner alla mina saker är att jag helst hade velat vara kvar här. Jag vill vara i min lägenhet, jag vill vara med mina vänner här och jag vill vara i Halmstad. Jag kommer sakna allt det när jag är hemma. Samtidigt som jag tror att tiden kommer att gå ofantligt fort eftersom praktiken troligtvis kommer att bli väldigt spännande, det är vår och då går tiden alltid fort samt att jag kommer att ha fullt upp som alltid när man är en familj på sex personer med flera djur. Jag önskar bara att jag visste vad jag kommer att vara i sommar, jag vill faktiskt inget hellre än att vara i Halmstad med alla vänner, det är trots allt vår sista sommar här innan vi är klara. Vilket för övrigt är helt galet. 

Relationer och dess mening

Det är väldigt lustigt när man tänker på hur saker kommer och går i ens liv. Hur vissa personer är hela ens liv och vardag i en period för att sedan försvinna ur det. Jag tror att allt har en mening och att de personerna som kommer för en kort period är där just då för att hjälpa mig att utföra något eller lära mig något. Många av de som jag kan se hur jag genom åren blivit verkligt påverkad av, har haft en riktig mening. Jag kan nästan se meningen med deras plats i mitt liv, just under den perioden. Min första pojkvän var en sådan. En sådan person om skulle lära mig saker och ting om livet, där och då. En räddande hand i en osäker värld. Det vi hade där och då var så fint. Däremot inget jag vill ha igen. Jag kan se meningen med det vi hade då och hur bra det var då.

Sedan finns det dom, som gjort stor påverkan på mig, som jag inte riktigt kan lista ut varför jag haft dem i mitt liv. Sådana personer som jag tänker på varje vecka utan att jag träffat eller pratat med dem på evigheter. Hade jag inte tänkt på dem eller haft en mängd känslor kring personerna i fråga så kan jag tänka att de bara var en av alla som man möter utan att det är meningen att de ska betyda någonting, men nu har jag som sagt massa tankar och funderingar kring de relationerna. Varför har jag lagt ner så mycket tid och energi på det när det bara runnit ut i sanden eller jag har blivit sviken och besviken gång på gång. 

Igår funderade jag mycket på det och visst fylls man av en stor saknad av vissa, man undrar varför vi inte har kontakt och om det är jag som gjort något fel. Som ni förstår så funderar jag nästan ihjäl mig på vissa saker och jag har gått igenom relation för relation så många gånger i hopp om att jag ska hitta vad avgörandet var, att jag istället nästan bara blir irriterad. Det finns många relationer som jag skulle vilja ifrågasätta och också återuppta men varför ska jag göra det? Jag har gjort det så många gånger, lagt saker bakom mig. Jag vill ha någon form av bekräftelse. Jag vill veta att jag också är värd att funderas över och saknas. 

Jag hoppas att vissa av de relationerna kommer att återupptas, och jag ska göra mitt bästa att vara i nuet och ta tillvara på de relationer jag har idag. 

Skrivandets fördelar

I hela mitt liv har jag skrivit väldigt mycket. Jag har haft mycket galna fantasier som jag skrivit och jag älskade när vi skulle skriva saker till svenskan i skolan. Det var det bästa jag visste. Jag kunde sitta på lektionerna i högstadiet och bara skriva när jag borde gjort annat. Jag skrev mycket obehagliga saker som jag inte själv förstår, inte ens idag. Jag kunde kanske ha blivit författare istället :) 

Hursomhelst så har jag tappat den delen av mig själv de sista åren, jag har glömt bort hur viktigt det är för mig att skriva av mig av mina erfarenheter. Idag skrev jag åter igen om en av de största upplevelserna i mitt liv, jag fällde en hel del tårar emellanåt. Jag har skrivit om detta flera gånger,. Upplevelsen är den samma men jag har kommit längre som människa och ser nya vinklar. Jag kan sätta ord på känslorna. Jag behöver det, kunna se och sätta ord på de händelser som har gjort att jag handlar och tänker som jag gör idag. Livsviktigt.

Vem ska ta första steget?

Igår kväll var jag ute och drack ett glas med några av tjejerna. Vi var på Bulls och där var jättetrevligt, massor med folk. När jag var påväg hem och inte vågade hoppa upp på cykeln för att jag hade glömt cykellampan hemma och poliserna kryllade om mig, så stannade en kille till vid mig. Han frågade om jag skulle åt samma håll och att vi kunde ta följe isådanafall för att han var rädd att bli våldtagen, härligt ursäkt :) En väldigt vanlig kille. Han hade för övrigt också varit på Bulls. Han försökte charma mig hela vägen hem och när jag hade ställt in cykeln i cykelförrådet sa jag till honom att vara försiktig så han inte blev våldtagen den sista vägen hem. Vi sa ett trevande hej då och jag började gå in. Han ropade: "förresten" och jag vände mig om. Han försökte verkligen få fram något men sa tillslut bara "Äsch, det var inget". Hade jag varit intresserad av honom så hade jag hjälp honom lite på traven kanske men när jag gick in sedan så insåg jag, som alltid tycker att killen ska ta första steget, att det faktiskt inte är helt fair. Jag, som själv inte har en aning om hur man flirtar och är så blyg man bara kan vara  i närheten av någon jag är intresserad av, har nu, efter typ tio år insett att det inte är riktigt så lätt för killarna som jag tycker att det ska vara. 

Jag är extremt kräsen. I know. Samtidigt är det faktiskt så att det är för min skull jag ska träffa någon. Det ska vara någon som jag tycker är attraktiv och någon som jag tycker är intressant. Jag vill inget hellre än att träffa en kille som jag kan leva med resten av mitt liv, för det är min plan. Jag vill inte hålla på och strula runt med killar som inte är seriösa. Jag har redan levt den delen av mig liv. Jag får kanske helt enkelt skärpa till mig själv om jag ska träffa någon, för det ska jag bannemig göra snart :)

Energitjuvar - göra er icke besvär

Bara en liten tanke jag har just nu: Vuxna människor har inga fripass. Inget "get out of jail-card". Man måste ta sitt ansvar och inte gömma sig från verkligheten eller glömma.

Man kan göra misstag och så länge man kan inse dem och försöka göra sitt bästa, verkligen göra sitt bästa - och jag hjälper gärna till - men man får fan ta sitt ansvar.

Själviska människor har inte något i mitt liv att göra, energitjuvar är vad de är.

Jag kommer alltid se till den som är svagast eller behöver mest hjälp - sån är jag.

Jag hittade en blogg som skriver om just energitjuvar - kan vara bland det mest klara jag läst på länge. Jag har inte läst något i hennes blogg förövrigt men detta kändes mitt i prick - precis det jag vill förmedla!! Läs inlägget här - energitjuvar