Jag blir så förtvivlad över hur människor beter sig mot varandra. Vad är det som får en människa att tycka att man får säga eller bete sig illa mot någon annan? Vad är det som får en människa att tycka sig ha rätten att klanka ner på någon, verbalt eller fysiskt? Sociala medier är bra på många sätt men det kan också vara så förödande. I fredags valde en 13-årig tjej att hoppa framför ett tåg, som en utväg för mobbning, för näthat. 13 år, med hela livet framför sig. Jag vet inte historien bakom just detta fallet men det känns ändå som att när tankarna går till handling och ett barn mår så dåligt, måste det någonstans brista i vuxenvärlden.
Min lillasyster, snart 12 år, har omgivits redan av mycket retsamma människor. Vad vi idag försökte reda ut är skillnaden på mobbning och att retas. För i hennes värld blandas de lätt ihop. Även i min värld gör det det, vilket gör det svårt att reda ut. Bekymren som finns i hennes klass och skola är svåra, för att tala om för barnen varför en person mobbas, är väldigt svårt. Oftast är de barnen som mobbar, de barnen som mår dåligt själva. Tilda är väldigt mogen för sin ålder men det är många gånger svårt för även henne att se skillnader i situationer som uppstår och vad som handlar om mobbning eller helt enkelt bara att ta hänsyn till andras tankar och känslor.
Jag tror på "behandla andra som du själv vill bli behandlad", men som jag ser i lillasyster så är det inte alltid lätt när hormoner spökar att hålla sina känslor i schack och överreaktioner kommer ganska lätt då. Hur ska man då förklara för dem hur de ska reagera och bete sig i sådana uppstående situationer och framförallt mitt i stundens hetta? När de då ser filmer om mobbning, utanförskap och bråk i alla dess former så är det lätt för dem att ta en liten del av det, sätta det i egna banala situationer och göra en höna av en fjäder. Och visst har vi alla gjort det, för alla har vi varit i den åldern. Skillnaden kommer sedan, när de uträknat är elaka mot andra människor, trycker ner och får dem att tro sig vara mindre värda. Mobbning är ett ämne som alltid måste arbetas med, för de människorna som mobbas, tror jag alltid kommer att finnas. Det gäller bara att haffa dem i tid och se till att vi vuxna finns till hands och kan stötta, finnas som en hjälpande hand och tala om vart gränserna går, hur man tar hand om varandra. För kan vi inte ta hand om alla våra medmänniskor, så kan vi lika gärna lägga oss ner och dö hela bunten.
I morgon kommer Tilda troligtvis komma hem med nya tankar och känslor, då gäller det att vara redo. Jag lider med alla mobbade barn, både de i livet och de som valt att inte leva. Jag lider med deras familjer och vänner. Jag hoppas för mitt liv att vi kan göra skillnad.
(Jag skrev inlägget i all hast och med mycket känslor inblandade, så det kan nog vara en del fel i texten, bara så ni inte tror att jag är knäpp :) )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar