Skit

Igår åkte min telefon ner i golvet. Med framsidan neråt. Jag visste redan då att det inte skulle vara en trevlig syn att vända på den så jag lät bli. Lillasyster tog upp den och visst var det som jag trodde, hela skärmen spräckt. Glasflisor lossar hela tiden och fastar över allt. Just nu har jag tejpat över de värsta delarna.

Det här med attraktionslagen, den kan slänga sig i väggen. Jag tycker mig vara väldigt nöjd med det mesta. Det finns en del problemområden som stör mig en del men jag tycker att jag i det stora hela mest struntar i dom och fokuserar på allt som är fint och bra runt mig. Jag känner mig rätt så nöjd med det mesta i mitt liv just nu. Ändå kommer det enda efter det andra och drar ner allt det positiva. Nu var detta en slump, en olycka som lätt händer men jag tycker att det aldrig slår fel. Så fort man känner att saker och ting faller på plats så händer det andra saker som gör att känslan av att allt faller isär tar över. 

För att beskriva en upplevelse som jag precis haft: Jag har sökt in för att läsa en kurs under sommaren, och jag skulle skriva ett arbetsprov för att lämna med det i ansökan. Inser alldeles för sent att jag bara har en dag på mig, det visade sig att jag inte kan maila in det som jag trodde. Så jag skriver ihop det ganska snabbt eftersom jag visste vad jag ville skriva och när jag ska skriva ut det så fungerar inte skrivaren. Jag har då 35 minuter på mig innan posten går iväg och detta måste med. Mamma plockar då fram vår gamla skrivare, som vi tog bort för att den förstör pappret i kanten, jag får helt enkelt skriva med en ursäkt för att pappret är fult i kanten. Kommer då på att min dator inte vill hitta den skrivaren och jag måste maila över det så vi kan öppna det på någon annans dator. När det väl är gjort springer jag upp med pappas dator, kopplar in den i skrivaren och öppnar dokumentet, som tar vääääldigt lång tid. Precis när dokumentet öppnas och jag trycker på "skriv ut" så dör datorn. "För låg batterinivå, var vänlig tillsätt strömkabel". Här håller jag på att bryta ihop. Mamma assisterar igen genom att springa och hämta min gamla, gamla dator och eftersom den är just gammal, gammal så tar den också lite tid på sig. Väl igång så trycker jag på skriv ut och två papper kommer ut genom skrivaren. Utan text. Eller, inte helt utan text. Själva dokumentet som högskolan har och all deras text och rutor är med, alltså saknas bara min text. Min arbetsprov. Här bryter jag ihop. Jag kan inte säkert säga att jag inte grät, för det gjorde jag nog lite. Jag skrattade hysteriskt och tårarna sprutade. När jag skrattat färdigt så är det 10 minuter kvar tills posten går. Så lång tid tar det att åka till den postlådan. Kanske skulle jag kunnat skriva det för hand men det fanns ändå ingen tid för det. Jag bestämmer mig för att skriva det för hand för att jag ska kunna åka in och lämna det i Göteborg dagen efter, som faktiskt ändå var ett alternativ, även om jag tänkt ägna hela dagen åt att skriva tenta. Jag känner mig lugn där och då, jag kommer ju faktiskt hinna få in det i tid trots alls. Men tji fick jag. Jag vaknade, som ni kanske läste i det tidigare inlägget, med sån yrsel att jag inte ens kan sitta upp. Faktum är att det känns som att man inte ens kan ligga ner när man är så yr. Så, kontentan av denna enormt långa förklaring av hur jag tycker att saker och ting går emot mig: Jag kunde inte lämna in min ansökan för sommarkursen och nu har jag ingen aning om hur sommarens inkomst kommer att se ut. För det är ju så, att det var inte bara en kurs som jag kände att jag skulle utvecklas och ha väldigt roligt med, utan det är också en inkomstkälla som försvinner. Skit är typ det bästa ordet jag kommer på. 

Så summa summarum: Jag tycker att saker och ting bara kan falla på plats och stanna där, bara ett litet tag så man hinner hämta andan emellan. Det hade varit fint.